Usch, vad det är jobbigt nu..
Jag mår fruktansvärt dåligt, trött, ledsen, arg och allt på samma gång...
Jag har ingen lust att göra någonting. Vill bara att bebisen ska komma ut så man kan få träffa den, blir lite mer sig själv igen... Känner inte igen mig själv just nu. Har inte lust med någonting. Gräva ner mig 300 mil under marken kanske..
Är det så här jobbigt för alla i slutet eller?

Nä, jag vill ha min fis i knäet nu och gosa, jag skiter fullständigt i hur ont det gör.
För det gör iallafall inte ont i hjärtat, vill att värkarna ska komma igång nu, varje värk som kommer vet man ju att man är ett steg närmre sitt barn. Nu ska jag lägga mig på soffan och lipa lite till, hoppas på att jag somnar och inte vaknar upp förens jag har skit ont i magen och måste åka in till bb... Eller att vattnet går... Eller något jävla tecken på att det är på gång..

Vet inte om jag ens orkar gå till barnmorskan imorgon, kommer väl få ryck på hur dåliga dom är och skälla ut dom... Och om inte bebisen fixerat sig än då? Betyder det att det kommer ta ännu längre tid? Jag vill inte veta....